Säg inte att du inte varnats

Att hålla ut

Jag såg igår första avsnittet av Vita huset-mannen, Aaron Sorkins nya Komplicerat-mikrosamhälle-drama-tv-serie, Studio 60 on the Sunset strip. När i princip alla redan har sett det tokhyllade tidigare läckta pilotavsnittet känns det lite som en antihändelse när jag väl hållit ut till den officiella premiären. Men så är det väl i denna internet-era. Jag får väl över huvud taget vara glad att få se den utan att behöva vänta minst ett år innan serien når Europa. Detta syndrom kommenterade Konrad för ett tag sedan.

Men lovande var det, jag föll aldrig riktigt för Vita huset som kändes för torr och steril. Studio 60:s huvudpersoner kanske inte heller alltid känns alldagliga och identifierbara men jag tror nog att jag kommer finna mina favoriter bland karaktärerna. Precis som i Entourage. Men jag kanske inte ska säga så mycket efter bara ett avsnitt?

Lässugen?

Jag har varit sjukt trött på sistone, fortfarande jetlaggad från semestern verkar det som. Men det var inte det jag hade på hjärtat, behövde bara få bitcha lite. Rocky-Martin har skaffat sig en blogg på Myspace. Inläggen från Tokyo är den bästa reseberättelse jag läst på bra länge.

Den tionde

Att svensk film befinner sig i ett kristillstånd är väl ingen nyhet. Inte i alla fall bland folk som gillar bra film. En grov uppskattning ger en ratio på 1:10 för att en svenskproducerad film är bra bör väl inte ge någon annan indikation. Det mesta som släpps är något Colin Nutley-slisk, Medeltidsdrama, små Jönssonligor eller någon annan buskisvariant. Antagligen är det väl sådant som går hem i stugorna. Men är det bra?

När en svensk film känns intressant och annorlunda försvinner den mycket snabbt från de få biografer som ens vågar ta med den i sin repertoar. Finns det ingen Björn Kjellman, Lena Endre eller Helena Bergström i rollbesättningen verkar det inte heller finnas något stöd, vare sig från publiken eller finansiärer. Ett lysande exempel är Gitarrmongot. Nu verkar det dock som att den där tionde filmen som jag största delen av året får gå och vänta på börjar närma sig. Den 22:a september har Farväl Falkenberg premiär. Nu får vi njuta, vet ju inte när nästa chans erbjuds.

Broken Radios #7

Surkin - And You Too
Simian Mobile Disco - Hustler
Daft Punk - Technologic (Vitalic Remix)
Beck - Ghettochip Malfunction (hell yes)
Unai - I Like Your Style (Martinez remix)
Plej - You
Booka Shade - In White Rooms (Mexico Mix)
Booka Shade & Corona - White Night (Kornél Mix)
Milosh - Playing with Yen
Kelley Polar - Ashamed of Myself
Junior Boys - Teach Me How to Fight
Pilote - Turtle (Bonobo Mix)

...Sent som vanligt.

Det stora allvaret

Nu är det meningen att jag ska vara förberedd för arbete, höst, vinter, kyla, mörker och val. Semestern är nu slut, det stora allvaret börjar.

Semestern avslutades med en trip till Biarritz-San Sebastian-Barcelona och höjdpunkterna utgjordes av solen, södra Frankrike, Biarritz, vågorna och Unai i Barcelona.

Jag känner mig stärkt men efter två dagar på jobbet börjar det krypa i mig och det känns obekvämt. Vardagslunkens rutiner har inte bedövat mig ännu och dygnsrytmen är inte ännu justerad till förvärvsarbetets dito.

Och inte nog med det omges vi av affischer med leende, välmående politiker utlovandes förändringar och förbättringar som aldrig kommer att hållas. Brevinkastet fylls med valpropaganda. Det verkar som att det bara är de politiska partierna och de lokala pizzeriorna som inte kan läsa min "Ingen reklam, tack"-skylt. Den här hösten kommer att bli en enda stor Calzone med extra valfläsk.