
Jag gjorde det förra året och året innan det och innan det. Ja, ni förstår. Det är dags för den narcissistiska "årets bästa skivor-listan". Den brukar anta olika formen och så även i år. Och traditioner är väl till för att hållas?
Det var en skiva som snodde åt sig nästan all uppmärksamhet i år. Den medförde att mitt beteende började anta autistiska proportioner när jag i våras via mina hörlurar inneslöt mig i skivans bitterljuva kärlekshistoria. Jag fick till slut lägga lyssningsförbud på
Unais "A love moderne". Tre genomlyssningar per dag. Trots de otaliga gånger skivan har repeterats i mina hörlurar slukas jag fortfarande av de finurliga harmonierna och de vackra melodierna. Det är länge sedan en skiva senast hade denna inverkan på mig. Den senaste var antagligen för så länge sedan att det skulle vara för pinsamt att ens nämna i detta sammanhang.
Och de övriga är utan inbördes ordning: Merz "Loveheart", Ellen Allien & Apparat "Orchestra of bubbles", Radio dept. "Pet grief", Max Peezay "Discokomittén", Hot Chip "The Warning", Junior Boys "So this is goodbye", Jarvis Cocker "Jarvis", The Knife "Silent shout",.