Den tionde

Att svensk film befinner sig i ett kristillstånd är väl ingen nyhet. Inte i alla fall bland folk som gillar bra film. En grov uppskattning ger en ratio på 1:10 för att en svenskproducerad film är bra bör väl inte ge någon annan indikation. Det mesta som släpps är något Colin Nutley-slisk, Medeltidsdrama, små Jönssonligor eller någon annan buskisvariant. Antagligen är det väl sådant som går hem i stugorna. Men är det bra?

När en svensk film känns intressant och annorlunda försvinner den mycket snabbt från de få biografer som ens vågar ta med den i sin repertoar. Finns det ingen Björn Kjellman, Lena Endre eller Helena Bergström i rollbesättningen verkar det inte heller finnas något stöd, vare sig från publiken eller finansiärer. Ett lysande exempel är Gitarrmongot. Nu verkar det dock som att den där tionde filmen som jag största delen av året får gå och vänta på börjar närma sig. Den 22:a september har Farväl Falkenberg premiär. Nu får vi njuta, vet ju inte när nästa chans erbjuds.